óendalegur.
Vakuum-tillstånd.
Varför ska jag fortsätta stå med ryggen rak, hålla huvudet högt? Jag får bara ta oändligt med hårda slag. Bakslag. Svarta, vita och sköra linjer. Någon säger att det bara blir djupare och att det inte finns någon väg tillbaka. Någon annan säger att rädslan, den går över. Så säger du, att oron stannar ändå kvar. Tillslut så lyckas allt ändå blekna bort. Slutet. Med tiden som går så förändras även tomrummet, och allt annat som rör sig omkring oss. Och så blev jag den spricka som du ser nu.
Varför ska jag fortsätta stå med ryggen rak, hålla huvudet högt? Jag får bara ta oändligt med hårda slag. Bakslag. Svarta, vita och sköra linjer. Någon säger att det bara blir djupare och att det inte finns någon väg tillbaka. Någon annan säger att rädslan, den går över. Så säger du, att oron stannar ändå kvar. Tillslut så lyckas allt ändå blekna bort. Slutet. Med tiden som går så förändras även tomrummet, och allt annat som rör sig omkring oss. Och så blev jag den spricka som du ser nu.
I've grown tired of this
När man tror att man inte kan gå sönder mer. När man är så himla säker på att man redan är tillräckligt trasig, att värre kan det inte bli. Vi är så långt ifrån varandra, och det liksom fastnade en doft på min tröja. &Gång på gång tvekar vi. "Det gör inte ont." När man bara vet av sorg, så gör det så himla ont. Det smärtar värre än en elektrisk chock igenom skelettet. Varenda muskel, ben och led gör ont. Det liksom skrapar sönder oss inifrån, bränner allt till damm, krossar tills det bara är stoft kvar. Små, små sår. Vi är alla små sår. Blöder för minsta lilla. Vi går sönder så ständigt att vi inte längre kan läka ordentligt. Vi blöder av vana. Och det är så svårt. Livstid & dödstid. "När är det dags? När får jag äntligen bli damm?"
Vi är bara desperata.
Vi är bara desperata.
