Gone.
Men kära du, du är redan någon. Du är den du är. Sen kanske du inte tycker att det är tillräckligt, men det betyder inte att du inte är någon. Du är massor. Även om jag inte känner dig, så vet jag det. För det finns ingen som är ingenting. Men om vi ändå skulle föreställa oss att det gör det, och att du är en av dessa: är det så farligt? Kan man inte bara få känna att man är "ingenting" ibland och bara vara i allt det där ingentinget? Eller vill du hellre vara någon annan, menar du? Har haft liknande tankar så jag känner igen mig i det, men de är hemska att leva med. Jag önskar ingen dem och hoppas att du kan inse att du faktiskt är någon och att den personen betyder.
För mig är du någon, för mig betyder du någonting. Det kanske inte gör någon skillnad för vad du känner, men så du vet om det, att du är någon för någon, och det är bättre än inget.
