「Dustparade」

Jag kommer aldrig att vara någonting. Jag kommer aldrig vara någon.

Jag sitter på bottnen av det ändlösa, svarta havet. Väntar med mitt silver i handen. Både händerna och fötterna är iskalla, resten av kroppen gör konstant ont och jag kvävs.  Den där känslan börjar infinna sig allt för ofta och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allting vittrar, förtvinas och flyter ut med evigheten. Skriker mig hes, klöser, slåss, sparkas och stirrar mig blind för att kunna hitta ett svar. Ensamheten klamrar sig fast och jag vet inte vad som finns kvar av mig.

Allting står still. Bakom en storm av moln vaknar en sol upp från sin dvala. Men den här gången ur rytm med tiden. Månen tar över, förför sinnet, månen skådar, tills mörkret är borta. Genom sol och grusigt damm / genom måne och ilande ånga.