//Men även skuggorna blir större nu.
Har hittat djupare in i mörkret, upphör i några sekunder, minuter. Det har blivit svårare att skydda det som är skört. Fastnar i gamla romanser, orkar inte uppleva verkligheten så här. Ersätter texter med bilder, som ni nog har märkt. Jag har ingen ork kvar, och jag känner, att jag tar mer avstånd från allt. Vad som består, är ensamheten.
Just give me time.
Tystnad. Andas. Du är ett vrak. Slukar tabletter och går och lägger dig igen. Gräver i lådan, letar efter mer. Finner något gammalt som luktar som billigt rakvatten. Du doftar sorg, viskar han. Det svartnar. Tystnad. Andas. Letar drömmar, tyder allt på nytt. Natten är inte till för att sovas bort. Vi lever med den. Vi dör med den. Vi är alla, döende.
