「Dustparade」

Jag har nog aldrig riktigt varit bra på att beskriva kärlek och dylikt i text, eller ens med ord. Inte heller har jag varit bra på att skriva till exempel berättelser. Det har aldrig någonsin varit det minsta bra. Dock har jag fått massa fina kommentarer, om sådant som står skrivet på denna plats, denna blogg. Det värmer, verkligen, att det finns folk som uppskattar och gillar det jag skriver. Och jag vill tacka alla ni som har läst och läser, för ni är alla unika.

Det doftar blod. Närhet. En sträv känsla, ojämnt. Liksom en tomhet, en bra sådan, en som inte känns av, där bara minnen visar sig för en. Som om man ser illusioner, drogande, helt borta med ett medvetande inom räckhåll. Paraden tar form ännu en gång, snart ett år sedan, samma tomhet skapar något som för andra verkar fullbordat. Det är inte bara tomma ord, det är en djup sanning bakom varenda liten mening. Något skadat och fördrivet.

Soul, non-material part of a person which is said to live forever.

(what do you do when you're already dead within?)

Och det var som om inget någonsin existerat inom mig förut.
Gå rakt på sak och säg att det är en störning, än att påstå att det är endast är feltänkande. Det äter en inifrån, krossar allt som ska föreställa levande.
(För inget är logiskt, för att inget är magiskt och det är så tragiskt.)
Olycklig och sönder. Snart borta, kanske tillbaka.
Förbjudet. Otillåtet.

Pay no mind, för det gör ingen skillnad om du försöker få mig fri.

Tidlöshet. Tomma nätter och regndroppar. Jag kan knappt se något som får mig att fortsätta, bara lite till. Det är bara så mörkt att jag har glömt hur man ser, man önskar att allt periodvis var över, och perioderna är något så konstant att man varken vet någon skillnad på rätt och fel. (Jag är inte blind, men gömmer ögonen i händerna.)
Allt är så ihåligt. Så kaotiskt. Ett krig, ett krig som håller på att förloras.
(Jag är trött på den här skiten.)