「Dustparade」

Du klär i dina sår, du klär i dina ärr, men du kan ändå aldrig fylla det där tomrummet genom att öppna upp dig själv på det sättet. Du klär i din ångest, du kvävs av din ångest, och du kommer aldrig att bli av med den så länge allt är så här. Du klär i svart, du klär i grått, för det är så allt känns, det är så allt är. Inget har längre någon nyans, inget har längre någon mening. Allting skriker inombords och det är så svårt att få bort det onda när det torkat fast på insidan, det går inte att skrapa bort trots att det finns en konstant skrapande känsla där inne. Inget är längre logiskt.