「Dustparade」

Regnar. Livet regnar, bort. Skyfall, regnar ner över mig, krossar, dränker. Stannar upp i några minuter, är fast i nuet, men när du väl slutade började jag kvävas igen. Dåtiden jagade ifatt mig. Om jag säger att du är förlåten, lovar du mig då? Om jag säger att det inte spelar någon roll, för ingen kommer minnas om hundra år, är du min då? Du är han som viskar, han som lugnar. Jag hoppas du försvinner från min tankebana, att du slutar upp att finnas i mitt trasiga hjärta. "Förlåt, jag vill, men det går inte." Jag blir bara ännu mer trasig tack vare dig och dessa spöken, men du lagar mig för en stund, så jag bryr mig inte om det är fel. Konfusion. Närmar jag mig så förblir du osynlig, du avger ignorans, jag kvävs ännu mer och inget verkar vara som det ska. Väntar på dig, väntar på din närhet. Jag är fel, och detta, är mer, än fel. Du förblir min hemlighet.