På vägarna i natt.
//Pretending to breathe//
Du har en svartvit nyans, och det svider, allt gör så ont. Andetag efter andetag, men ingen som helst luft. Det är som om du förgiftat allt i din närhet, trängt dig in i systemet och gjort allt ofunktionellt. Men verkligheten är, att du kastat sönder mig.
Kan du beskydda mig?
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?
//When I pretend//
Tiden tappas.
Vi sjunker.
Under gatlyktornas ljus som blinkar dystert, orosmolnen växer samman. Ta dig samman, allt som räknas, allt det andra, allt står, still.
Bakom dimman gråter döden, viskar; skadan ingen annan har fått glömma, alla minnen bleknar bort i år.
Men varje gång är som att springa iväg, fly från medvetandet, fly från sorgen, fly från sig själv.
Vi sjunker.
Under gatlyktornas ljus som blinkar dystert, orosmolnen växer samman. Ta dig samman, allt som räknas, allt det andra, allt står, still.
Bakom dimman gråter döden, viskar; skadan ingen annan har fått glömma, alla minnen bleknar bort i år.
Men varje gång är som att springa iväg, fly från medvetandet, fly från sorgen, fly från sig själv.
Men i drömmen jag just drömt höll jag om dig.
Grattis älskade Håkan. Puss.
