「Dustparade」

Att man kan dö,  jag visste att du ger mig lögner
jag krossas itu
jag kan riskera att höra dina hjärtslag en gång till
innan dom viskar in oss djupt
tills utvägen inte längre existerar
jag kvävs av dimman
andetagen som jag tar smärtar
styckar hjärtat för varje andetag
ser man att jag  ångrar alla ord
det regnar för stunden
dom dränker alla drömmar
som vi tvingas se när vi blundar
alla överlever när dom tystnar
finns det en anledning
berätta varför dom säger
att han finns förevigt
håll andan tills någon räddar dig
du ger mig inget annat val
se bara vad du skapat
ser man det så noga
slutet existerar inte längre
men början finns ändå inte till
du kommer aldrig att sluta finnas där
djupt inne
det är inte tillräckligt
det är inte över
vad håller vi egentligen på med?

Platsen där tiden står stilla.
Där tankarna inte finns
Där bara minnen existerar.
Alla ljud ekar
Tomheten är för djup.
Den har satt sig långt in, så känslorna är borta.
Inte raderade, men undantagna.
Allt man känner är kylan, och om man har tur, förälskelse.
Oförståeligt och suddigt.
Dova färger sätter sig i synen.
Som efter ett kärnvapenkrig, fast mildare, inte lika hemskt.
Verkligheten sätter sina spår i mig.
Kan jag ens tänka klart?