Loftið verður skyndilega kalt.
Cold, wild, wastes.
Kommer ihåg hur regnet kändes som glassplitter mot själen.
"Vi är bortkastade."
Hur vi speglade oss i olyckan, vred tills alla felen syntes.
Släpar allt efter, tar den långa vägen utan att se oss omkring.
"I will soon be gone, these feelings, will be gone."
Kommer ihåg hur regnet kändes som glassplitter mot själen.
"Vi är bortkastade."
Hur vi speglade oss i olyckan, vred tills alla felen syntes.
Släpar allt efter, tar den långa vägen utan att se oss omkring.
"I will soon be gone, these feelings, will be gone."
Det förändrar utan att känna, utan att brytas, vi förlorar hoppet när vi börjar se, felen som vi förgäves försöker gömma.
Shinde yuku mono.
En stannad IKEA-klocka och ett frätande sår.
Aldrig ett falskt ord, svarta hål, vävda tillsammans med evigheten själv.
Vansinne. Tyngre än människans girighet.
I slid down the rainbow and fell in a grave.
Avslut del I.
Korrodera.
I. Ramlar varje gång jag försöker ta mig upp och det slutar bara med att jag har skrapat upp allt. Jag är sönder. Allt är sönder. Ramlar genom marken, ramlar genom mörkret. Det är så lätt att någon etsar sig fast i näthinnan och vägrar försvinna. Det är bara så svårt att slita sig loss från det som skadar en.
II. Kommer ingen vart. Jag upprepar det som redan sagts och jag gräver bara ner mig djupare. Det blir bara värre, men ingen ser. Jag lever i en förtvivlan, en konstant känsla av sorg som vägrar ge sig av. Ingen verkar se igenom lögnerna som sägs, eller så vägrar alla inse allvaret. "Jag överlever" betyder nödvändigtvis inte att man faktiskt lever. Jag andas, men knappt det.
II. Kommer ingen vart. Jag upprepar det som redan sagts och jag gräver bara ner mig djupare. Det blir bara värre, men ingen ser. Jag lever i en förtvivlan, en konstant känsla av sorg som vägrar ge sig av. Ingen verkar se igenom lögnerna som sägs, eller så vägrar alla inse allvaret. "Jag överlever" betyder nödvändigtvis inte att man faktiskt lever. Jag andas, men knappt det.
Du ekar tillsammans med detta tomrum alla lämnat efter sig.
Blir handlingsförlamad, försvinner i någon slags apati, ett diffust läge mellan tomhet och död. Ett tillfälle som varar, vandrar. En skör linje. En horisont. Glasskärvor som skär itu denna linje, bryter av länken mellan två världar och lämnar en obeaktad plats efter sig. Kluven i hundratals delar.
It's such a situation in where you're stuck in your own time.
Komplicerat. Komplicerat. Komplicerat. Kaos.
Oh when you're trying to rewind, you're caught up in a never-ending circle.
Samlar ränder på armen och skriver dikter i hjärtat. Även nu är vi omedvetna om de lögner som berättades på den plats där allting började. Förstår inte hur jag kan vara arg på dig / förstår inte hur jag inte kan vara arg på dig. "Gomen ne, mou nido to aenai youna sonna ki ga shite."
Jag kan inte släppa tanken, jag kan inte släppa honom. Ödet skrattar mig i ansiktet, och den röda tråden som håller allting samman brinner sakta upp. Försöker hitta en ände men det slutar med att jag trasslar in mig i kaoset jag byggt och faller handlöst. Jag river bara upp gamla och nya sår genom att tänka på dig.
Heartache and I don't know what to do.
On the other side of the pain and darkness.
Du klär i dina sår, du klär i dina ärr, men du kan ändå aldrig fylla det där tomrummet genom att öppna upp dig själv på det sättet. Du klär i din ångest, du kvävs av din ångest, och du kommer aldrig att bli av med den så länge allt är så här. Du klär i svart, du klär i grått, för det är så allt känns, det är så allt är. Inget har längre någon nyans, inget har längre någon mening. Allting skriker inombords och det är så svårt att få bort det onda när det torkat fast på insidan, det går inte att skrapa bort trots att det finns en konstant skrapande känsla där inne. Inget är längre logiskt.
DU SKRAPAR FORTFARANDE SÖNDER MIN INSIDA
Springer. Springer mot något okänt. Stannar upp, andas. Granskar. Faller bakåt och vaknar. Apati. Jag måste fly, jag måste fortsätta springa. Jag måste bort från dig, er, allt.
DET ÄR BARA MINNEN FÖR LIVET OCH DU TAR ALLTING FÖR GIVET.
fan för dig. du fattar inte vad du orsakat.
Gone.
I'll grab you by the neck, I'll tear you apart.
Jag sitter på bottnen av det ändlösa, svarta havet. Väntar med mitt silver i handen. Både händerna och fötterna är iskalla, resten av kroppen gör konstant ont och jag kvävs. Den där känslan börjar infinna sig allt för ofta och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allting vittrar, förtvinas och flyter ut med evigheten. Skriker mig hes, klöser, slåss, sparkas och stirrar mig blind för att kunna hitta ett svar. Ensamheten klamrar sig fast och jag vet inte vad som finns kvar av mig.
Into each life some rain must fall, but too much is falling in mine.
Bakom ett fartyg av moln, vaknar en sol upp från sin dvala
Fräschar upp sig med några små regndroppar
Linjär
Don't make sense.
Gömmer ärr med ärr och känner hur kylan utifrån ilar innuti igen. Vintertid, dödstid. Lånad tid. Eller ingen tid alls.
Tampas med monster som aldrig tyckts ge sig av. Försöker låna mer tid trots att jag lånat så länge, utan att ge något tillbaka. Snart är det slut. Det är en så stor chans, det finns så lite tid kvar. Att aldrig se någon mening till att andas är vad monstren lämnar kvar. Så jag frågar bara, har vi egentligen tid innan allting tar slut?
Don't you let me go tonight.
Andas rök. Försvinner i ett mörker av likgiltighet, undrar. En konstant kyla, ryggraden ilar och du knäcker mig. Mitt itu bara sådär. Ramlar ihop och försöker andas. Hundratals ord, men bara sekunder kvar att ge. "Jag saknar dig något fruktansvärt." Det gör ont. Och jag klarar inte av att ta mig upp. Det är så ensamt utan dig. Så tomt. Jag saknar din värme. Saknar din doft. Försvinner i ett hav av apati. Fryser fast, och väntar på dig.
